Klassmys

Hitta en fin liten dikt som jag kände att jag ville dela med mig av. Brukar hata att läsa dikter, men denna var fin tycker jag, så den kan jag liksom rekommendera för er. Vet att ni inte har varit inne här på länge, checkade nyss statistiken för att dubbelkolla. Så nej, mig kan ni inte lura. Men det gör inget mina vänner, ibland kan det vara härligt att  bara få skriva av sig lite och den här lilla bloggen är en perfekt skrivkompis till mig.

Fick förresten hem en bibba med papper från Uppsala universitet idag. Stod om massa roliga aktiviteter som kommer gå av stapeln näst nästa vecka. Nästan så att man blir sugen på att åka dit, som en liten (vet att ordet liten/lite/liten är mitt tix) mini semester liksom (<-- det här ordet också). Bara vetskapen att alla andra har en helvetes höst framför sig bestående utav äckligt jobbiga tentor och tråkiga föreläsningar och att jag inte kommer behöva slå upp en enda jävla bok kommer få mig på bra humör. Tror jag får fundera vidare på den idén. Nej, nu ska jag inte vara elak mot P och L (som i och för sig ändå inte kommer läsa detta), jag kommer ju vara där en dag jag med.

Nu tycker jag att ni tar och läser dikten, ett fint och viktigt budskap har den.

ekvation

Förut på mattelektionen
Lånade du en penna av mig.
En svart bläckpenna.
Jag viskade mina drömmar.
Det blev en fin ekvation.
Addition, parenteser, x och y.
Multiplikation och potenser.
Stolt att jag skrivigt den.
Du tittade förbryllat på den.
På mig.
Undrade.
Jag bara ryckte på axlarna
Och log.
Men det där funkar inte,
Går inte att räkna ut, sa du.
Det behövs inte, sa jag.
Gör så här.
Du tog pennan
Strök sträck över min ekvation.
Över mina drömmar.
Fler sträck.
Du skrev nya värden.
Ändrade och bytte.
Men, sa jag.
Nu går det, sa du.
Du log.
Men jag var ledsen.
Du hade strykigt mina drömmar.
Gjort svarta sträck.
Över min ekvation.
Över mina drömmar.
Gick inte att sudda.
Du log.
Det var min penna.

Puss puss
Ett inlägg skrivet av: att skriva första bokstaven i mitt namn är nog ganska överflödigt.